arkiv

Kemi

I en av mina klasser har jag haft lite svårt att nå fram till eleverna när jag håller genomgångar. Jag försöker vara så tydlig jag kan, ha bra exempel, be elever om input och reflektioner under genomgången, men i slutet av genomgången när jag frågar mycket de känner att de förstått är det ganska spridda skurar. Extra knepigt är det när jag får känslan av att en del elever är trötta på genomgång och vill komma igång och jobba själva, medan andra skulle fastna direkt om de försökte lösa uppgifter.

Jag testade att ha repetitionsgenomgång direkt efteråt, där de som vill samlas framme vid tavlan och så har vi en till genomgång med lite enklare exempel och lugnare takt. Hittills har det funkat skitbra. Jag misstänker att delar av att det fungerar bra är för att eleverna känner att den här genomgången är för mig, och man därmed är mer närvarande. Det blir också lättare för eleverna att be mig säga något en gång till, fråga om något som är oklart, eller för den delen svara på varandras frågor. Typiskt bra.

Nackdelarna med repetitionsgenomgångar är förstås (1) att de som har repetitionsgenomgång får mindre klassrumstid att jobba med uppgifter, och (2) att de som är igång och jobbar själva inte kan få hjälp av mig som lärare medan jag håller en ny genomgång. Men jag tror att det helt klart är en bra trade-off.

Jag använder detta i matte, men jag misstänker att det funkar bra i alla ämnen där man ofta har lektionmodellen genomgång -> jobba med problem/uppgifter.

Det finns elever som har svårt att hantera formler, så som v = s/t, och inte riktigt vet hur de kan omvandla den till en formel för att räkna ut tid eller sträcka. Jag fick just ett tips från min syster till lärare, som jag tyckte var värt att sprida vidare.

Hon hade tipsat en elev att bredvid ”v = s/t” skriva upp ”5 = 10/2”. Om man i huvet parar ihop varje storhet med en siffra, kan man konstatera att om ”2 = 10/5” är ”t = s/v”. Min syrra såg eleven i fråga använda knepet i marginalen på några prov, men sedan verkade han ha släppt det och antingen bara köra kontrollen i huvet eller inte behöva den alls.

Givetvis skulle jag föredra om eleverna lärde sig att hantera ekvationer på ett stabilt sätt, och för den delen använda dimensionsanalys. Men det här var ytterligare ett knep som kan underlätta för elever, och med fler metoder kan man nå fram till fler elever.

(PS: Jag är en av de som inte gillar ”formeltrianglar”, där man exempelvis skriver ”s” överst i en triangel och ”v*t” underst – och håller för enheten man vill räkna ut för att få fram en formel. Enligt mig är de svåra att använda när man har mer än tre storheter i formeln, och lika svåra att komma ihåg som formeln från första början. Och, kanske viktigast, de är inte kryckor som hjälper en att gå själv efter ett tag.)