arkiv

Månadsarkiv: maj 2012

Det finns elever som har svårt att hantera formler, så som v = s/t, och inte riktigt vet hur de kan omvandla den till en formel för att räkna ut tid eller sträcka. Jag fick just ett tips från min syster till lärare, som jag tyckte var värt att sprida vidare.

Hon hade tipsat en elev att bredvid ”v = s/t” skriva upp ”5 = 10/2”. Om man i huvet parar ihop varje storhet med en siffra, kan man konstatera att om ”2 = 10/5” är ”t = s/v”. Min syrra såg eleven i fråga använda knepet i marginalen på några prov, men sedan verkade han ha släppt det och antingen bara köra kontrollen i huvet eller inte behöva den alls.

Givetvis skulle jag föredra om eleverna lärde sig att hantera ekvationer på ett stabilt sätt, och för den delen använda dimensionsanalys. Men det här var ytterligare ett knep som kan underlätta för elever, och med fler metoder kan man nå fram till fler elever.

(PS: Jag är en av de som inte gillar ”formeltrianglar”, där man exempelvis skriver ”s” överst i en triangel och ”v*t” underst – och håller för enheten man vill räkna ut för att få fram en formel. Enligt mig är de svåra att använda när man har mer än tre storheter i formeln, och lika svåra att komma ihåg som formeln från första början. Och, kanske viktigast, de är inte kryckor som hjälper en att gå själv efter ett tag.)

När jag höll i lektioner om elektricitet under min sista VFU märkte jag att det var svårt för eleverna att hålla reda på vad olika enheter heter, har för förkortningar och beteckningar, och vad de egentligen mäter. I ett infall tilldelade jag storheterna till var sin elev, så att exempelvis Alice fick ström och Bob fick spänning. Varje elev skulle sedan (åtminstone) hålla reda på sin egen storhet – inklusive enheter och grejer.

När jag med insticksfrågor undrade vad man mäter spänning i, visste jag att jag alltid kunde ta till frågan ”Vem är det som har spänning?”, vilket blev lättare för eleverna att hålla reda på. Jag tror att det också gav eleverna något personligt att hänga upp enheterna/storheterna på, vilket kan göra det lättare att lära sig.

Vid något tillfälle var jag sugen på att göra kroppsliga fysikformler, så att I = U/R byggs upp genom att elever ställer sig ovanför, under eller bredvid bänkar (eller nåt). Sånt lär göra det svårt att glömma bort. Men tiden var knapp, så det blev inget av det.

Eleverna behöll sina storheter mellan lektionerna, vilket jag tror är viktigt för att man ska komma ihåg sin enhet på riktigt. Får man en ny enhet nästa lektion är det nog risk att man bara blandar ihop det.

Gruppen jag undervisade var bara 5 elever, vilket råkade gå jämnt ut med storheterna vi hade. I större klasser tror jag att det är rimligt att se till att alla elever får var sin enhet, så att alla får något personligt ansvar/engagemang. Jag hoppas på att använda det här fler gånger, och återkomma med resultat och reflektioner.

När jag har varit ute på praktik, eller vikarierat, har jag lagt märke till att eleverna ofta är tysta och ovilliga att diskutera. Givetvis finns det alltid elever som räcker upp handen och pratar, men generellt sett är eleverna väldigt tysta. Det fick mig att fundera på muntliga övningar som kan få igång klassrumsdiskussioner. Jag använder denna övning när eleverna är trötta eller har tappat koncentrationen. Jag har utfört övningen med elever från högstadiet så väl som gymnasiet och det har fungerat superbra oavsett grupp. Eftersom jag är språklärare är ett av mina huvudsyften att eleverna ska värma upp inte bara till varandra, och läraren, men även till språket i fråga.

Eleverna sitter två och två. Tre och tre fungerar likväl. Meningen är att alla ska ha någon att sitta med. Skriv ett ord på tavlan och låt eleverna komma på en möjlig förklaring till ordet. Fråga dem, efter några minuters diskussion, vad de har kommit fram till. Det är även roligt om de kan argumentera för deras val. Ordet du skriver på tavlan kan vara vilket som helst. Mycket beror på vilket ämne du har och hur gamla eleverna är. Jag skulle rekommendera ett svårare eller mer ovanligt ord eftersom det minskar risken att eleverna vet vad ordet betyder. Beroende på hur mycket tid jag har, och vilken slags klass det är, använder jag upp till fem ord per tillfälle. Ett annat alternativ, vilket jag inte har hunnit testa än, är att inleda en lektion med endast ett ord och lämna uppgiften därefter.

Jag tror att denna övning fungerar till alla ämnen i grundskolan så väl som gymnasiet.

När jag undervisat engelska har aubade (a love song which is sung at dawn), mimp (to speak in a prissy manner, usually with pursed lips) och paralian (a person who lives near the sea) varit populära ord. Om ni är nyfikna kan ni finna en mer detaljerad beskrivning på lektion.se

Jag har i tre olika tillfällen (spontant) tilldelat elever bonuspoäng när de har ställt frågor eller på något annat sätt varit aktiva på en lektion. Alla tre gångerna har det eskalerat och lett till mycket mer aktiva elever, och jag tänker fortsätta med bonuspoäng på ett mer strukturerat sätt för att försöka lära mig i vilka sammanhang det fungerar eller inte.

Metoden hittills har varit ungefär så här:

  1. En elev gör något som jag gillar – ställer en intressant fråga, vågar svara när klassen i allmänhet är tyst, gör ett intressant inlägg, eller något annat som jag gillar. Det har alltid varit förknippat med att vara aktiv/engagerad.
  2. Jag har utbrustit något i still med ”bra fråga – den är värd en bonuspoäng”, och skrivit upp namnet på eleven i sidan av tavlan tillsammans med ett streck som markerar 1 poäng. Och sen gått vidare med frågan/kommentaren/whatever.
  3. Högst några minuter senare delar jag ut ytterligare en bonuspoäng för något som är värt att uppmuntra – ytterligare en elev får sitt namn och en poäng vid tavlans kant.
  4. Inom ytterligare högst fem minuter har det alltid (så vitt jag minns) varit elever som kommer med frågor eller kommentarer, och ber om bonuspoäng. Sedan fortsätter det – klassen som helhet blir mer aktiv, lektionen blir roligare, och jag som lärare får lättare att samspela med eleverna.
  5. Vid slutet av lektionen suddar jag ut hela listan – det är inget jag kommer ihåg mellan lektionerna, och inget som ger någon formell belöning.

Flera gånger har jag gett hela klassen bonuspoäng, när jag fått hela klassen att svara på något tillsammans, eller så. (Detta har jag markerat med ”Alla: 1” vid tavelkanten.)

Några tankar/kommentarer:

  • Jag tror att det är viktigt att eleverna upplever det som en lek – att man vill spexa lite eller synas lite, och därför få bonuspoäng. Inte att man vill visa sig duktig, eller att man ska samla poäng för ett prov eller nåt.
  • Det är möjligt att bonuspoängen skulle tappa sin charm för eleverna om de användes på varje lektion – eller att de skulle börja fråga vad de får av poängen. Jag ser fram emot att testa om så är fallet.
  • Jag har funderat på om man skulle ge någon belöning – kanske glass i slutet av kursen, baserat på totalt antal bonuspoäng. Men det finns risk att det skulle bli för mycket allvar av det då.
  • Bonuspoängen får inte alla elever att bli aktiva – det har varit rätt tydligt att det är vissa som är bra på att samla många poäng. Men jag skulle hävda att vissa tystare elever blir meddragna, och att tröskeln för att bli delaktig på lektionen över lag sänks.

Jag tror att metoden kräver att man har en någorlunda lekfull hållning över lag på lektionen, och att man har rätt bra kontakt med eleverna. Jag har bara testat bonuspoängen på matte- och fysiklektioner på gymnasiet.